Det är väl inte så konstigt att man tvivlar på det som kallas för kärlek när man ser par, man trodde skulle hålla ihop livet ut splittras? Den ena går åt sitt håll och den andra till sitt. Lämnar allt bakom. Jag ska igentligen inte snacka, vet inte sp mycket om det där igentligen, vilket jag insett nu i efterhand. Ja tro mig nu mina kära vänner, jag har tjatat, jag har grinat och massa sånt, sorry för det. Vad gnällde jag över, ingentign?

Jag beundrar dem som håller kontakten och fortsätter vara någorlunda vänner med varandra efter att ett "förhållande" blivit till "singel" på facebook (Höhö facebook nörd här ja!). Varför ska man glömma? Bara för att det inte funkade som par behöver det ju omöjligt gå att vara vänner? Så stor eloge till er som är mogna nog att kunna inse det.

Varför jag tog upp detta i bloggen just nu, var för att jag nyligen såg att ett väldigt fint par brutit upp. Måste säga att det var ett oväntat par från början som jag själv tvivlade på länge, men det blev till ett av de finaste jag skådat. Jag har ingen aning om varför, pratar knappt med någon av dem. Men det kan ha varit för att de var just så otippade och så öppna med att de faktiskt inte hade 100% bra hela tiden. De var liksom mänskliga, (kan man säga så?) 

De paren som har det bra 24/7 vill jag bara strypa vissa stunder! Varför har de haft turen? Jag själv hade aldrig kunnat vara i ett sånt förhållande, jag hade velat skapa konflikter eller småbråk bara för att. Vem tog den sista kakan?! Njae, haha är inte någon expert på detta med förhållande.. Skratta ni vänner där ute, det bjuder jag på! 

Sometimes everybody needs a - I love you.