Vart ska jag börja?
Min Bästaste bästa Sonja. The one and only.
Vi har hållit ihop sedan tredje klass om jag inte minns fel. Det var det året du blev min "bästis".
Efter några år av fram och tillbaka gångar mellan att vara bästa vänner till värsta rivaler så känns det som att vi äntligen landat på rätt plats.
Platsen som alltid kommer att vara tillägnad åt oss, platsen där vi ytterst sällan bråkar, tyävrr sälllan träffas på fritiden cokså men jag vet att när jag behöver dig finns du där, alltid, och jag är nästan säker att du känner detsamma.
I vår vänskap finns det inte någonting som man itne får, ska eller borde prata om. Allting är tillåtet och hur hemskt eller mörkt det än är lyckas vi alltid se det lilla possteiva. Det kan gå ett år utan att vi har en egendag, men när vi väl har det är det precis som vanligt mellan oss. Vänskapen har satts på många prov och vi hade ett omedvetet "uppehåll" på kanske två år där jag trodde att jag tappat dig. Men herre, att tanken ens slog mig.

Du är den knasigaste, gladaste, sjukaste, sötaste, goaste människa man kan finna på denna jord. Haha, yes jag underströk ordet.. Du har nu äntligen hittat din prins som vi alla väntat på att du skulle hitta. Det är underbart att se hur lycklig du är men du är en människa som är svår att inte älska. Hur kasst du än mår lyckas du alltid klämma fram ett leende, damn jag beundrar dig.

Vet inte vad jag mer ska säga förutom att jag älskar dig vännen och jag kanske tar dig för givet, men dagen vi tappar kontakten, det är dagen då jorden går under.
När jag sitter och skriver detta är jag i princip gråtfärdig.. Det finns så många minnen och det är som en film i mitt huvud som spelar upp en mix av den jobbiga tiden och vänskapen vi har nu.. Shit alltså.

Du är underbar vännen.
Fanny och Sonja aka Humle och Dumle, today, tomorrow, forever.
♥