Känner mig så arg/besviken/ledsen över det hela.
Samtidigt som jag å andra sidan blir ytterligare arg/besviken/ledsen över att jag reagerar på det sätter och blir det. Och när jag är som jag är så skapar det nya konflikter och blablabla.

Uh, vad tusan. Hur ska jag ha det? Först blir jag arg för att personen i fråga betér sig så, sedan blir jag arg för att reagerar på det sättet. Logiken är vart då Fanny?

Jag vet att vår vänskap är så otroligt myckat starkare än jag vill att den ska vara. Men tanken kan inte låta bli att tränga upp. Var detta allt? Var denna vänskapen precis som alla andra vänskaper jag haft tidigare med "er". Man lär känna varandra, snackar konstant i ca ett år och sedan bara dör allting. Jag lovar och svär, är det så med denna relationen så dödar jag någonting.

Åh du är så dum, klart det inte är så. Eller? ÅÅÅÅHH ni ser ju.

Hur som helst, vi lever våra olika liv, glider ifrån varandra mer och mer och skapar andra intressen. Det är ju så det är, men det har gått för fort. Från att smsa hela dagen, varje dag och prata flera timmar i telefon varje kväll till tre sms på två veckor?

Ingenting jag hänger ut eftersom jag inte nämner namn osv, men jag behövde bara detta. Kanske läser personen detta och en liten klocka börjar ringa i huvudet. Hallå, jag finns fortfarande?

Vill dock inte säga emot eftersom jag inte vill ge drama osv, hatar sånt och jag brukar itne leverera det. Iaf inte till honom och jag menar, vi är inget par eller gifta. Hahah vi två som ett par?! Nejnejnej, så fel.

Hur som helst, vi får se vart detta leder, hoppas det blir bättre, men blir det inte så får vi lösa det på annat sätt. Tyvärr. Men du ska veta: jag vette tusan hur jag ska beté mig när du väl hör av dig längre, för "vi" är itne detsammma längre, inte på långa vägar.

Det krossar mig mer eller mindre, FAN.